Detta hände: Jag reste med SJ:s regionaltåg från Linköping till Stockholm. Strax innan det var dags att hoppa av tänkte jag hinna med ett besök på tågets toa. Dörrarna är automatiska skjutdörrar som är utrustade dels med en lysdiodförsedd knapp för att öppna och dels ett mer manuellt handtag i form av ett oval inbyggt handtag. Jag trycker på knappen och som det alltid är på SJ-tåg så rör sig dörren väldigt lååångsamt, jag kliver in och gör då impulsivt som jag brukar göra på tåg; tar tag i handtaget för att manuellt stänga skjutdörren efter mig.

Men det går inte som jag tänkt mig. Dörren fortsätter att öppna sig och försvinna in i en skåra i väggen. Det är bara det att jag har handen i handtaget och mitt finger dras in i väggen. Jag hinner slita ut handen innan blodvite uppstår och svära högt. Fingret dunkar och nageln blir sedan under dagen både röd och blå.

Förutom att bli skitförbannad på SJ, som har farliga fordon som de transportera folk i, så kan man fundera på vad som hände. Alla svenskar har ju stått vid de där skjutdörrarna och viftat med handen hit och dit, för att sedan ta tag i närmast kant eller handtag och trycka upp dörren med egen kraft. Det är liksom så vi blivit tränade och det kommer helt automatiskt när vi befinner oss på ett tåg.

När så en produkt på SJ INTE fungerar så uppstår det både förvirring och bestörtning (att använda vänster långfinger tillhör mitt yrke eftersom jag bl a lever av att spela fiol). Och jag funderar genast på om SJ:s egen personal blivit helt avtrubbade vad gäller den långa skjutdörrsritual som vi som resande ständigt konfronteras med. Precis som när man utvecklar webblösningar så måste ju SJ här skaffa sig en förståelse för hur deras kunder upplever och reagerar i tågmiljön.

Det som intressant ur interaktionsdesignsynvinkel (härligt ord!) är att man i mötet med en typ av design i en viss typ av sammanhang bygger upp en förståelse kring vad som pågår och hur saker ska fungera. Även om produkten är ny, så påverkar avsändaren hur den ska uppfattas. Något att ha i åtanke när man designar för avsändare som i princip blivit kulturella institutioner…!

Och om vi då bara ser till själva problemet, hur löser vi det innan fler får sina fingrar emolerade? SJ skulle kunna se till att den där skjutdörren inte går hela vägen in i väggen, utan låter handtaget stanna på utsidan.

Nog om. Som ett bildbevis lägger jag idag upp ett annat klipp från min dotters göranden på Facebook. I det här fallet har kompisen glömt franskaboken i skolan. Och vad blir effekten av detta? Att min dotter antagligen lärde sig glosorna extra ordentligt den här veckan, eftersom hon blev tvungen att sätta sig ner och skriva in dom prydligt och strukturerat åt sin kompis…

Nu är jag inloggad på Skatteverket och försöker göra en ändring. Då måste man definiera sin verksamhet i sk SNI-koder, vilka verkar senast vara uppdaterade 1989!

Det finns en rad ord som inte ens går att söka på – ”idéer” blir ”bidéer”! Ordet ”kreativ” får noll träffar och ”kommunikation” leder enbart till radio och tele-lösningar. Och i samtliga fall antar Skatteverket att man vill sälja prylar via nätet.

Suck….

ca 3 dl minimjölk

2 jätte-teskedar kakaopulver

En torrdusch med malen kardemumma

Och hårdvispad grädde på toppen

- Jaha, tänker någon, minimjölk? Tja, jag är ju lite besatt av själva chokladsmaken och har fått för mig att mjölksmaken i minimjölk inte tar över smaken som vanlig mjölk gör. Vänta bara, snart dricker jag nog choklad på vatten, som man gjorde på 1700-talet…
]]> http://astridss.wordpress.com/2011/01/24/kardemummachoklad/feed/ 0 astridss mortel http://astridss.wordpress.com/2010/11/07/vad-ar-egentligen-social-media/ http://astridss.wordpress.com/2010/11/07/vad-ar-egentligen-social-media/#comments Sun, 07 Nov 2010 10:26:16 +0000 astridss http://astridss.wordpress.com/?p=302 ]]> I veckan upplevde jag något som fick mina tankar om social media att gå i spinn. Man kan då tro att det rörde sig om en ny app eller en ny teknisk it-pryl. Helt fel! Det var ett tåg.

Tåget drivs av Veolia, som är ett privatägt transportföretag utanför Statens Järnvägar. Veolia har köpt upp SJ:s gamla nattvagnar, fräschat upp dom en aning och kör med dom på ”rest-tider” mellan Malmö, Stockholm, Åre, Sundsvall och Trondheim.

Veolia är ungefär hälften så dyrt som SJ, lite långsammare och är de tåg som får köra av parallellspår och invänta mötande X2000-tåg.

I korridoren går man ut och sträcker på benen, pratar i telefon, snackar eller hämtar luft vid fönstret.

MEN, varför fick då dessa tåg mig att tänka? Plötsligt mindes jag varför jag en gång i tiden tyckte så vansinnigt mycket om att åka tåg. Jag trodde att jag tröttnat med åren, men det visade sig att jag tröttnat på tågen, dvs vagnar där man sitter som packade sardiner på rad efter varandra.

I Veolia-tågen sitter alla i kupéer. 6 personer i varje kupé. Det är något magiskt med en kupé där några få personer sitter mittemot varandra. Vi ser varandra i ögonen och måste hälsa på varandra.

Den första diskussionen som uppstod var hur vi skulle lägga upp ett schema för att ladda våra respektive mobiler och datorer med endast två eluttag. Vi gjorde en seriekoppling från min medpassagerares mobil till min dator och från min dator till eluttaget.

Efter en stund visade det sig att eluttaget inte funkade. Och under tiden konduktören fixade det gick jag över till vagnen intill och hittade en ledig plats. Eller rättare sagt: ”Visst! Sitt gärna här! Det är visserligen min dotters plats, men hon är i nästa vagn hos min bror.” När dottern senare dök upp var sätet så rymligt att hon ändå fick plats (ni minns väl att de gamla kupévagnarna egentligen tog 8 personer).

Kupétågen har dessutom en korridor man kan gå ut och vandra i, prata i telefon i, stå och snacka i, stå och blänga ut i vinternatten i… Vem känner att den kan vandra i en tågvagn med säten på båda sidor. Min erfarenhet är att folk blänger ganska så hårt på en när man vinglar sig fram.

Efter att ha småpratat lite om ingenting pluggade jag in hörlurarna i datorn och började jobba. Men genom musiken kunde jag höra vad som pågick i kupén. Mitt emot mig satt en nybliven pappa med sin 5-månaders bebis och lekte tittut. Vi andra kunde inte låta bli att skratta och också vara med i leken en stund. Bredvid honom satt en pappa med sin vuxna son (ca 25 år) och de hade en fantastisk diskussion om sonens dagistid:

”Kommer du ihåg att du var ganska aggressiv?”

Sonen:

”Va?! När då menar du?”

”På dagis, i 3-4 årsåldern. Du ville ge Stina en smäll på käften varje dag.”

Småskratt.

”Ja, när du säger det, så…hon var rätt jobbig. Men var det så allvarligt?”

”Nja, men vi fick ha lite samtal om våld och så…”

”Tänk, det minns jag inget av!”

Efter ett tag gick jag tillbaka till min egen kupé och hamnade genast i diskussion med den 17-åriga tjejen som tittade på Rädda Willy på sin laptop. Jag var bara tvungen att kommentera hennes urläckra paljettbeströdda datorfodral.

”Min data-lärare tycker den är jätteful!”

”Men han är ju kille också!” svarade jag.

Hon nickade:

”Han förstår inte att det är ett statement!”

”Precis.” svarade jag.

En stund senare drog killen vid fönsterplatsen snett mitt emot ur hörlurarna och vi började småprata. Vi pratade hela vägen mellan Linköping och Alvesta om företagande, ledarskap, och organisationer. Om hur rädda chefer kan skada en organisation. Och hur ofta inte dessa skraja individer sitter med högre lön än experterna. Vi drog upp utopier där alla hade samma lön och där alla fick sparken från sina befintliga jobb och måste hitta nya kreativa vägar. En fantastisk och spännande dialog!

När jag klev av i Alvesta, klev jag av med ett leende på läpparna. Folk jag mötte på perrongen log tillbaka och jag insåg att det finns hopp för mänskligheten. Vi måste bara mötas och mötas på rätt sätt.

Vad är då det sociala mediet? Kupén! 6 personer som möts ansikte mot ansikte, som på några sekunder utvecklar förtroende för de andra i kupén; antingen törs vi utbyta idéer med varandra eller så känner vi tillräckligt stor tillit för att låta de andra vara åhörare och åskådare till vårt mest privata.

Vi måste skapa fler kupéer i vårt samhälle! Fysiska som digitala!

Nämnde jag att man har gratis internet på Veolia-tågen?

Foto: Gitta Wilén

Mitt deltagande i år kändes lite mer betraktande än i fjol. Förra året hade jag tänkt mig att bara kolla, men hade en egen session och kastade mig med hull och hår in i alla diskussioner. I år, när jag visste vad det handlade om, hade jag tänkt vara aktiv, men upptäckte själv att jag var mer passiv. Kanske var det mängden deltagare som gjorde att det kändes större, vad vet jag. Jag var i alla fall extremt aktiv under fredageftermiddagen, då jag agerade campets egen riksspelman och hann ta emot i alla fall 6 båtlaster med blekingsk folkmusik på bryggan

Kolla inlägg på min musikblogg.

En session jag gick på handlade bl a om att på egen hand ge ut romaner, med i princip alla medier i åtanke, e-bok, papper, osv. Intressant! Där råder fortfarande klasskillnader och recensenter och förläggare lägger fortfarande mer fokus på pappersvärlden.

I mina egna tankar (som jag höll för mig själv eftersom jag vara en kollare i år) poppade associationer upp om hur mina tonårsdöttrar plöjer Fan Fiction på nätet (mest Harry Potter och New Moon!) och hur läsande och skrivande liksom blandas. Kan bli en bra session för nästa år…

Sen var det ett spelutvecklingsföretag som vill samarbeta med en filmmakare. Problemet där är att när man ger sig in i den kulturella sektorn finns sällan pengarna på samma tid och plats (eller volym) som i den kommersiella, så deras frågor handlade om hur man bl a kan söka bidrag.

Jag besökte också en session om en nystartad förening som vill få museer och andra kulturinsitutioner att hitta lösningar genom sociala medier. Spännade och behjärtansvärt! Ska nog gå med i föreningen…

Tyvärr, var det lite trångt i .se-ladan, så det blev utomhussessioner som jag svepte emellan. Hamnade andra halvan på sessionen om Makt och kön på nätet. Många samlades där, och säkert lika många kvinnor som män. Att bara titta på HUR kön och makt fungerar på nätet, utan att blanda in känslor är tämligen svårt, för att inte säga omöjligt (särskilt om man är kvinna tror jag). Det är väldigt svårt att diskutera kön utan att hamna i frågor som handlar om jämställdhet och rättvisa och de metoder (som ex. kvotering) som används för att komma tillrätta med problemen.

Jag konstaterar bara att forskningen pekar på tre olika sätt för en kvinna att reagera i en ojämlik situation. Om jag placerar det forskningsresultatet i en av de frågor som diskuterades under sessionen, att män retweetas oftare än kvinnor på Twitter, så skulle det se ut så här 1) Man förstår inte frågan och har över huvud taget inte sett mönstren och menar att man bara är en människa och värderas för det 2) Man tänker att ”jamen, då är det väl så att kvinnor skriver  sämre inlägg. Vi får skärpa oss och bli roligare” 3) Man blir förbannad och tänker att folk är dumma i huvudet och inte har utvecklats  ett spår sedan 1800-talet och nu får man förbanne mig lyfta fram kvinnor som bloggar och med röda pilar peka på dom så alla ser!

OCH alla tre yttringarna uppstod i sessionen, även om jag klätt dom i mina egna ord (utom citatet i punkt 2!).

Summeringen av campet är ändå, tror jag, att social medie-världen är inte en total digital värld, utan man försöker istället på ett smart sätt inkorporera digitala medier bland alla andra kommunikationsverktyg vi har omkring oss, telefoner, böcker, fysiska möten, osv osv. Kanske är vi på väg mot något slags social ubicomp i alla fall…

Sista sessionen vi gjorde på lördagen var att gå en runda förbi campingen och kolla på galningarna som hoppade från Dödskalleklippan.

Campingen och Camilla och Johan

(film: Johan Ronnestam)

Det har skrivits många härliga bloggar om campet och jag lägger en länklista nedan. Men allsången under lördagsmiddagen måste också nämnas som en av höjdpunkterna. It’s fun to stay at the SSWC!!

Så här var det :

(film: @pelles, klipp: @bjornfalkevik)

Beas tankar

Summering av allt som skrivits under sswc10

Min bekant föreslog då msn. Jag har ett msn-konto som jag skapade för ett antal år sedan när döttrarna började msn-chatta. Och ja, det blev en lista på 15 personer bestående av mina döttrar, deras kompisar och kusinerna. Är inte inloggad så ofta där… Min bekant menade då att alla har väl hotmail och då får man ju msn på köpet. I min värld har bara tonåringar hotmail. Jag har kanske 2 vuxna bland alla mina bekanta (vuxna) jag mejlar till som har hotmail.

Hon föreslog ”live”, som nog dom flesta har… Och jag kom på att jag har EN bekant som har live.

Vad har jag då, när jag inte använder min jobbmejl? Gmail.

Börjar fundera på om det finns en skillnad i det digitala livet. När under digatala-devices-utvecklingen man kom in? Min bekant är född samma år som jag, men jag misstänker att hon blev digital några år efter mig. Eller är det en fråga om var man befinner sig i samhället? Vilken arbetsgivare man har? Vilket yrke? Hur digitala ens kompisar är och när dom blev digitala?

Jag vill gärna vara kategorisk när jag säger att det bara är tonåringar som hänger på msn, eftersom jag vet att mina egna tonåringar lever på msn. Men det finns tydligen fler chatvärldar igång som jag inte ser eller vet om.

Det här skulle jag vilja undersöka…

På 80-talet levde vi hos varandra, drack té till förbannelse och pratade hela nätterna om livets väsentligheter (ganska mycket existentiellt tonårscrap…). Mina föräldrar konstaterade att sängen var tom, men visste att jag somnat på soffan hos någon av polarna. Det var på den tiden som man bara sa: ”Nu drar jag!” och så drog man. Man behövde inte förhandla och förklara.

Lite av samma känsla kan man få med social media. Det är ingen som ifrågasätter att man blurrar bort en timme eller två vid Facebook för att man har en dönickediskussion om hårda soffor, hur man ska planera tv-kvällen eller om man ska baka bananbröd eller semlor. Härligt skitsnack där var och en investerar den tid de vill och orkar.

Men mina fyra finns inte med där. Och nu, när det finns massor av andra alternativ, vet jag inte hur jag ska göra. Vad händer om jag lyckas få in dom på Facebook och så springer alla till Buzz?

Alla pratar om att social media-verktyg ska hjälpa oss att sortera ”the information noise”, men jag undrar om inte the noise just nu består av alla nya verktyg och plattformar. JAG har inte tid att reda ut allt så hur ska mina fyra polare kunna….